Påsklov i Sälen!

Vi är hemkomna efter ett snöfattigt påsklov i Sälen. Vi trotsade dock snösmältningen och korsade mellan lerpölarna i backarna!
Det blev tre dagar slalom och sedan bowling och bad på Experium (denna gången tog jag damernas omklädningsrum men hade istället en tre cm bred reva (då tyget förtvinat) i bikinitrosan så att säga uppifrån och ner bak, som jag såg då jag badat klart....... Ingen av mina grabbar hade sett det, typiskt. Tydligen ska jag skämma ut mig på detta badställe......
Det är verkligen familjesemester, minsta sonen bowlad för första gången och susade i badet ner för rutchkanorna med storebror som förebild. I slalombacken gläds jag av dem mina då vi alla susar ner för backen, ingen kan nog tro då de ser mig att jag har en elakartad och agressiv cancer som dessutom sitter i hjärnan.......
Jag kände mig mycket bättre än i nov då jag senast stod på skidorna, en oerhörd förändring till det positiva och jag hoppas att det så får förbli.

Tänk att jag fått en lön igen (25%), lite speciell känsla då det för ett år sedan kändes som en omöjlighet att detta skulle bli sanning (pga biverkningar från cellgift och strålning), men skam den som ger sig!

Har idag trappat ner på kortisonet eller vad ska man kalla det, kanske universalmedel...... Man kan må som en kung av det men vid nedtrappning blir det "abstinens" med yrsel (min svaga punkt), hjärtklappning och knäsvaghet vid fysisk ansträngning. Jag har nu en mycket liten dos mot vad jag förstått att jag haft (förstod det då jag pratade med min kära vän V:s sambo som är apotekare). Är lite rädd att ta bort denna medicin helt då jag vet att det har en avsvällande effekt på ev. ödem i min hjärna.

På torsdag är det läkarbesök igen men denna gång inget besked att vänta då jag fått mitt senaste röntgensvar.

Titta dig omkring, lev idag!

Fantastiskt!

Ännu ett glädjande besked från min läkare! Idag kom ett brev som jag trodde var tiden för läkarbesöket, som jag väntar på, men i brevet stod det att röntgen visar helt stabila förhållanden................
det kom spontant ett glädjetjut följt av tårar.
Ja det går inte att beskriva känslan då man krasst sagt får vet att döden inte kan stå i "rummet bredvid". Jag har nu klarat mig utan cellgift i 9 månader! Jag kan säga att det känns att kroppen börjar hämta sig mer och mer efter denna enorma giftdos.
Jag har under veckan utför så väl seriösa som okulta ritualer inför denna röntgen och besked, vilket blivit ett "tvång" inför dessa aktiviteter.

Firade med god mat tillsammans m familjen!

Jag har under v varit i kontakt med en man vars fru hade samma diagnos som mig. Vi har haft givande samtal.

Med risk att bli nedslagen av någon, men hur kan det vara så underbart att arbeta?!

Var glad för den du är!