Imorgon är det 3 år sedan jag insjuknade...............

.


Denna bild var den första som jag pubilcerade på bloggen för snart 3 år sedan. Imorgon är det 3 år sedan jag insjuknade. Livet har trots negativt besked gått vidare även om delar av dessa år varit ett "töcken". Känslan fysiskt och psykiskt går såklart inte att beskriva varken hos mina BARN, MIN KÄRASTE el MIN MAMMA, PAPPA,  BROR M FAMILJ och de två nära vänner som bevittnat min VILJA trots ångest i ren dödskamp, FÖR JAG VILL LEVA!
Detta har såklart satt sina ärr i många personer. Den enda önskan jag har ÄR ATT FÅ SE MINA BARN VÄXA UPP! Vilket de flesta tar som en självklarhet så även jag för 3 år sedan även om jag reflexterade över att jag hade det oerhört bra, (för bra?)

Nästa röntgen på lucia och läkarbesök v efter.

En vän sa till mig i veckan: Nu får vi sätta upp ljusstakarna i år igen!

Hösten är här, trots mörker så ser jag ljust på framtiden!

Efter en lång dag, kl 16.00 fick jag beskedet som var positivt. Tumörerna visar fortsatt stabila förhållanden vilket jag är oerhört tacksam för!

Tänd ett ljus!

Redo för röntgen!

Jag har nu utfört mina ritualer som man efter 3 år kan säga att det är. Jag tror att de har hjälpt mig att befinna mig i "jordelivet" fortfarande. Jag har som ni förstått som följt bloggen, under åren valt att inte berätta så mycket om det. Så får det förbli till den dagen ett uppenbart friskhetstecken ger sig till känna. Då ska jag berätta!

 Tack än en gång till Dig som får mig att tro att jag kommer att segra mot denna fruktansvärda sjukdom!

Då var semester slut och vardagen tagit över.

(Läs som aug)
Jag har haft en fin semester med familjen med mycket vilosamma dagar vilket vi behövt hela familjen.
Det jag menar med fin är inte vädret för då rynkar ni nog på näsan, utan fin tillsammans med mina nära och kära!
Våran älsta son var på Gothia Cup med sitt lag i Göteborg. Vi hyrde en lgh 1 v vilket var trevligt. Mycket fotboll och mycket människor....... På invigningen på Ullevi var det 58000 personer. Fick stålsätta mig några tillfällen, känslan kommer i stora folkmassor. Tänk om jag får en kramp? Det gick bra!
Vi var även turister Liseberg, Seetsing tåg, Universeum, Hard Rock Cafe och Trädgårdsföreningen är några exempel av en späckad vecka, som jag tycker att jag klarde bra.
I sep är det 3 år sedan jag insjuknade. Var har dessa år tagit vägen? (Att de passaerat förstår jag om inte annat då jag ser på mina älskade barn). Ju fler år som gått sedan 09 kan jag både känna lättnad inför och panik. Är jag en av de få som kommer klara mig många år till eller är slutat nära (även om jag försöker slå bort dessa negativa tankar)? Tankarna finns hos mig varje dag och timme men inte varje minut. Ibland kan jag fantisera om drömmar jag hade innan insjuknandet men jag är långt borta från dem nu, men kanske att det ändå en dag kan bli verklighet. Idag är drömmen att få se mina barn växa upp till vuxna individer, ja helt enkelt överleva även om nyanser av andra drömmar också ibland kan få ett rum i min hjärna och hjärta. Kan det vara ett friskhetstecken eller bara en vana om att befinna sig i en overkligt sorgsen situation där sorgen inte får ta överhanden för då är jag illa ute.

Vardagen knackar på dörren och vi har börjat arbeta vilket går bra bara man har gjort första dagen! Jag kommer att fortsätta arbeta 50%.

Har satt upp en nytt mål under hösten som en hållpunkt på något kul , lite extra. Tror att det är viktigt för mig, så att den lilla planeringsmänniskan kan tänka, detta måste jag göra! Så har många månader gått igen och jag är strax inne på mitt 4:e år med min diagnos.

Röntgen ännu en gång 13 sep 2012.

Tänd ljus i höstmörkret!