Denna bild var den första som jag pubilcerade på bloggen för snart 3 år sedan. Imorgon är det 3 år sedan jag insjuknade. Livet har trots negativt besked gått vidare även om delar av dessa år varit ett "töcken". Känslan fysiskt och psykiskt går såklart inte att beskriva varken hos mina BARN, MIN KÄRASTE el MIN MAMMA, PAPPA, BROR M FAMILJ och de två nära vänner som bevittnat min VILJA trots ångest i ren dödskamp, FÖR JAG VILL LEVA!
Detta har såklart satt sina ärr i många personer. Den enda önskan jag har ÄR ATT FÅ SE MINA BARN VÄXA UPP! Vilket de flesta tar som en självklarhet så även jag för 3 år sedan även om jag reflexterade över att jag hade det oerhört bra, (för bra?)
Nästa röntgen på lucia och läkarbesök v efter.
En vän sa till mig i veckan: Nu får vi sätta upp ljusstakarna i år igen!
Tänk att det gått 3 år!!! Fast jag minns det som igår när vi fick veta, vilken chock det var, jag väntade länge på att jag skulle vakna ur mardrömmen men tyvärr var det ju inte så... Du är verkligen den starkaste människan jag känner och jag tror på dig alltid, kram S
SvaraRadera