Sälen, Advent och kommande röntgen/läkarbesök

Det var ett tag sedan jag skrev men livet rullar på och det känns skönt att skriva dessa ord. Även om jag hela tiden påminns om att något flåsar mig i nacken och gör sig tillkänna på det ena eller andra sättet, så är det fortfarande jag som ligger först, och jag tänker fortsätta leva livet fullt ut med tron, kampen och hoppet om att "någon" kan hjälpa mig ur denna situation en dag!
I helgen har jag verkligen fått känna på att leva livet fullt ut med familjen, då vi tog våra första åk för säsongen i Tandådalen. Ja, helt enkelt superkul även om underlaget inte var det bästa men vi stod där som 4 nördar i liftkön och väntade på vår tur för att sedan trängas i liten backe ner, hi,hi! Vi var även på Experium och badade och bowlade, alltid lika kul att tävla med varandra om div. Det är skönt att vara i stugan en helg och göra aktiviteter tillsammans men även bara vila........
Ser fram emot nästa färd mot fjällen!

Advent knackar på dörren och jag har alltid älskat denna tidpunkt på året, i dagsläget är jag tacksam för att jag får uppleva ännu en advent!
Fortfarande kan jag tänka, nu måste jag vakna upp ur denna mardröm men uppenbarligen är det sanningen..........

Som alltid utför jag aktiviteter för att stärka min kropp och själ och hoppas att det ska ge medvind, till ett långt liv med mina nära och kära!

Röntgen 6 dec därefter läkarbesök 16 dec.

Trevlig Advent!

Röntgensvar efter 1 dygn!

Mobilen ringde på arbetet och visade hemligt nummer och då är det oftast ett landstingsnummer. Ibland kan det vara en kollega men jag var ju på jobbet..... Ja det var min läkaren, mitt hjärta slog många slag på kort tid innan hon sagt orden:- Det ser stabilt ut! Vilket på deras språk betyder, ingen förändring sedan sist. Jag satte mig ner på mitt lilla kontor och grät en stund och därefter kom fysiska symtom som frossa, kissnödig, kall om händer, torr i munnen och darriga ben. Ja det är väl så när man får veta att döden inte heller denna gång är nära stående?!
Har träffat min kära familj under helgen och fram för allt också min goa brors son!

Innan röntgen utfördes mina sedvanliga rutiner!
Helt otroligt att svaret kom på ett dygn?!

2 år ikväll sedan jag insjuknade

Två år av sorg och förtvivlan men ändå med mod, hopp, tro och kamp.
En tvåårig resa som lärt mig vad livet kan ha att erbjuda av ont och gott. Även om jag fortfarande ser sjukdomen som enbart ont måste jag ändå säga att jag lärt mig oerhört mycket på div områden (som jag helst skulle viljat vara utan). Jag kommer aldrig att acceptera denna sjukdom men kanske att jag en dag kan leva med att inte känna oro inför den varje dag?????????

Inga mer kramper har gett sig till känna!

Mys i höstmörkret!

Där fick tryggheten sig en smäll..........

Efter en längre tids lugn kom så en kramp utan förvarning fysiskt, än just minutrarna innan den gav sig till känna. Det känns psykiskt som ett oerhört bakslag då jag nu hade uppnått mina självuppsatta mål efter sjukdomens inträde (trodde att den var på utträde).
Krampen kom då jag var på Ica och handlade med full kärra, själv. Röck åt mig en festis och trodde jag skulle kunna häva yrseln som kom initialt, om det varit ett blodsockerfall, vilket det inte var. Satte mig på huk vid hundmaten, för där är det lite folk, och krampen (i arm och hand) kom, kanske höll i sig i 10-20 sek och var sedan förbi......... Tror inte att någon på affären noterade det, men vet inte. Som vid övriga kramper var jag som vanligt efter den utmynnat och jag betalade. Då jag sansat mig väl hemma var jag tvungen att kolla att jag hade ett kvitto så jag betalat, var nog lite chockad....

Jag har åter igen taggat ner tempot (som ökat) och aktiviteterna och åter gått ner till mina 25% på jobbet (har arbetstränat upp till 50%), får ransaka vad jag ska göra.
VARFÖR, NÄR LIVET ÄR SÅ UNDERBART?
Min kära vän sa till mig, du behövde nog detta för att tagga ner och det är säkert rätt?!
Många tankar rör sig och krampen får inte bero på någon aktivitet i hjärnan. Senaste krampen var för ett år sedan precis. Är det slumpen som gjort att jag blev sjuk i sep 09, krampade ca 1 ggr/mån till sep 10 och sedan lungt ett år och nu i sep 11 kommer en kramp???????
Det är såklart fruktansvärt för min familj och många tankar börjar snurra.....

Jag vet och förstår vetenskapligt att jag klarat mig mycket länge i "gott"skick" med denna fruktansvärda diagnos men hoppet, tron och kampen kommer jag aldrig ge upp.
Återigen har jag förstått att mitt fysiska tillstånd då jag blev sjuk och att jag nu motionerat regelbundet dvs många gånger i veckan har hjälp mig och kommer så att göra! Dansade zumba i söndags kväll och det gick bra därför hoppas jag på att detta var en engångsföreteelse.


Röntgen (planerad) 13 oktober sedan den fruktansvärda väntan på svar..........

Intressant fakta om lakris!

Fick denna länk idag av min VÄN! Tack för informationen!

http://www.nyttigt.eu/lakrits-ar-godiset-som-anvants-som-medicin-sedan-urminnes-tider/

Trevlig helg!

Kan detta vara möjligt?

Jag har haft huvudvärk några dagar men den har nu släppt. Huvudvärken är av den graden att 2 alvedon inte kan bota den för en stund utan det är något annat som måste till. I samband med detta är jag åksjuk och vill kräkas. Som sagt var det är inget nytt utan det har jag haft sedan behandlingen från och till. Ibland sitter det i några dagar och ibland en vecka. Det som jag tror hjälper är dessa lakrisnappar. Det hjälper inte med en "napp" utan det måste till 10 st eller mer. Kan det vara möjligt? Vad innehåller dessa för "drog"? Jag kom på det i våras då jag åt några då jag hade denna huvudvärk och den tonade ut............... Jag har sedan testat flera gånger och det har inte slagit fel- BOTAD denna gång i huvudvärken! Är det inbillning?

kanske någon form av trygghet börjar infinna sig i denna obotliga diagnos?

Ja då har det varit läkarbesök igen. Tycker själv att jag varit lugnare inför detta besök. Har hela denna 2 mån period känt mig så "bra" med avsaknad av symtom från tumörerna, så jag har tänkt att det kan inte vara något???????? Men det är farligt att slappna av för mycket i denna kamp, då fienden kan slå till när man minst anar det. Det är nog därför det aldrig går att få ro (det är ibland i den situationen man kan tänka att "någon" prövar ens psykiska ribba)i denna sjukdom men det blir ett sätt att leva. Min glädje kvarstår då tillståndet är stabilt utan aktivitet i tumörerna även om jag hoppas på att ett under ska ske och min hjärna igen kommer att visa en "normal bild"! Läkaren småler när jag beskrev min motion och att jag provat att dansa Zumba, vilket var underbart (tur att man har hundratals aerobicspass i benen även om det var 15 år sedan jag dansade på det sättet). I dessa stunder tänker jag, hoppas att läkaren tänker, den här patienten kommer att klara detta mycket länge. Vardaglivet är igång med jobb och skola. Jag kommer att arbeta 25% denna höst och arbetsträna upp till 50%. Läkaren vill ta det mera easy än jag men jag går på hennes linje denna gång, för något måste de väl ha erfarenhet av eller ha läst i den 5 åriga utbildningen? Jag hade även denna gång följt såväl min seriösa som okulta ritualer. Röntgen igen i oktober.

Jag är själv med barnen denna helgen, myskvällar, god mat och lite bus.