Nu har det gått en vecka igen sedan jag fick beskedet. Vet inte hur dagarna kan passera så snabbt men det är väl för att jag har något på agendan varje dag. Det har varit mitt mål sedan jag blev sjuk, och jag har hållt detta med undantag av de dagar jag varit "soffliggande" pga cellgifterna. Var aldrig sängliggande för det skulle känts psykiskt mera jobbigt men det var väl igentligen det jag var, nu när jag kan se det med lite perspektiv. Jag är tacksam för min förmåga att kunna plåga mig, för som jag sagt innan................. Jag hade aldrig varit där jag är idag, om jag inte kunnat det, dvs plågat mig. Då promenaderna runt vår lilla skogspark var jobbiga och jag ville svimma, till att nu vara i kondition igen, i mina mått mätt.
Då jag i denna juletid tänker tillbaka på förra julen tror jag att det är ångest jag känner, för resorna till Uppsala (strålningen). Jag tror att det är nu efter en tid som jag förstår hur trött och slut jag var. Blotta tanken på cellgift gör mig yr.
Idag var jag hos en kvinna som jag lärt känna sedan jag blev sjuk, hon har en annan cancerdiagnos. Det är alltid skönt att prata med någon som sitter i samma båt. Jag tror aldrig att det går att tänka sig in i våran situation. Jag vet att jag inte har kunnat det innan i varje fall.
December rasar fram. De flesta julklappar är inköpta och inslagna.
Välkommen!
12 år sedan
Det är så skönt att sitta en stund och prata i lugn och ro. Precis som du säger så kan man inte förstå hur det är att vara i vår situation om man inte befunnit dig där. Både du och jag har älskad familj och vänner runt oss. Underbart och oumbärligt att vila i och stärkas av, men vi sjuka behöver också varandra för fullständig förståelse. Stor kram.
SvaraRadera