Påsklov i Sälen!

Vi är hemkomna efter ett snöfattigt påsklov i Sälen. Vi trotsade dock snösmältningen och korsade mellan lerpölarna i backarna!
Det blev tre dagar slalom och sedan bowling och bad på Experium (denna gången tog jag damernas omklädningsrum men hade istället en tre cm bred reva (då tyget förtvinat) i bikinitrosan så att säga uppifrån och ner bak, som jag såg då jag badat klart....... Ingen av mina grabbar hade sett det, typiskt. Tydligen ska jag skämma ut mig på detta badställe......
Det är verkligen familjesemester, minsta sonen bowlad för första gången och susade i badet ner för rutchkanorna med storebror som förebild. I slalombacken gläds jag av dem mina då vi alla susar ner för backen, ingen kan nog tro då de ser mig att jag har en elakartad och agressiv cancer som dessutom sitter i hjärnan.......
Jag kände mig mycket bättre än i nov då jag senast stod på skidorna, en oerhörd förändring till det positiva och jag hoppas att det så får förbli.

Tänk att jag fått en lön igen (25%), lite speciell känsla då det för ett år sedan kändes som en omöjlighet att detta skulle bli sanning (pga biverkningar från cellgift och strålning), men skam den som ger sig!

Har idag trappat ner på kortisonet eller vad ska man kalla det, kanske universalmedel...... Man kan må som en kung av det men vid nedtrappning blir det "abstinens" med yrsel (min svaga punkt), hjärtklappning och knäsvaghet vid fysisk ansträngning. Jag har nu en mycket liten dos mot vad jag förstått att jag haft (förstod det då jag pratade med min kära vän V:s sambo som är apotekare). Är lite rädd att ta bort denna medicin helt då jag vet att det har en avsvällande effekt på ev. ödem i min hjärna.

På torsdag är det läkarbesök igen men denna gång inget besked att vänta då jag fått mitt senaste röntgensvar.

Titta dig omkring, lev idag!

Fantastiskt!

Ännu ett glädjande besked från min läkare! Idag kom ett brev som jag trodde var tiden för läkarbesöket, som jag väntar på, men i brevet stod det att röntgen visar helt stabila förhållanden................
det kom spontant ett glädjetjut följt av tårar.
Ja det går inte att beskriva känslan då man krasst sagt får vet att döden inte kan stå i "rummet bredvid". Jag har nu klarat mig utan cellgift i 9 månader! Jag kan säga att det känns att kroppen börjar hämta sig mer och mer efter denna enorma giftdos.
Jag har under veckan utför så väl seriösa som okulta ritualer inför denna röntgen och besked, vilket blivit ett "tvång" inför dessa aktiviteter.

Firade med god mat tillsammans m familjen!

Jag har under v varit i kontakt med en man vars fru hade samma diagnos som mig. Vi har haft givande samtal.

Med risk att bli nedslagen av någon, men hur kan det vara så underbart att arbeta?!

Var glad för den du är!

VAD UNDERBART- arbete

Ja tro det eller ej men på fredag börjar jag arbeta 25% och det känns underbart! Jag har som jag skrivit tidigare alltid varit nöjd med min huvuduppgift i livet (vilket jag inte kan säga att jag varit de senaste 1 1/2 året) men resan har i dagsläget tagit en positiv väg och jag hoppas att det så förblir!

Jag har såklart tänkt många tankar innan jag tog beslutet att arbeta, tänk om jag om några veckor får beskedet att tumörerna rör på sig och jag behöver cellgift igen? Då är det omöjligt att arbeta hur mycket vilja man än har.
Jag hoppas på många arbetstimmar till i livet! (Detta är min egen önskan och inget krav har funnits från Försäkringskassan ännu, vilket är viktigt att skriva idag då det är sådan debatt ang cancersjuka och sjukpenning).

Röntgen måndag 4 april, jag har ingen ny läkartid ännu.

Tänk vad tiden "rusar iväg". Jag har arbetstränat 3 dagar/v 3tim/tillfälle och det har gått bra. Jag försöker motionera och hålla mig i trim och tänka på vad jag äter. Jag tror att det hjälper mig på denna färd som kommer att pågå hela livet. Om inte ett under sker och det måste jag tro!

Visst har jag huvudvärk och dagar med yrsel, men det är inte så varje dag.

Jag har också läst och haft mycket kontakter med sjukvården ang en fråga som jag drivit ang min vård, men de har ännu inte accepterat den önskan som jag har, men jag kommer inte att ge mig då jag vet att jag har laglig rätt, och ni som känner mig vet att jag är ganska envis. Nu har jag beslutet mig att gå utanför landstingets läkarkår och försöka lösa det på egen hand, via andra kontakter.
Det oroväckande med cancervården är att vi får olika behadling beroende på vilket landsting vi tillhör.

På helgerna har vi träffat vänner och familj och även sett en hel del hockey, senast i Nyköping under helgen!

En som älskar sina kära och livet!

I torsdags blev jag faster till en liten kille! Allt gick bra och det är vi väldigt glada för. Visst låter det gammalt med faster....... undra varför?
Barnen är glada att de fått en till kusin, de hade förslag på namn som både var seriösa och med lite skoj, yngsta sonen tyckte "gullfia". Då fick vi oss ett gott skratt!

RÖNTGENSVAR!

Idag fick jag beskedet efter att Uppsala studerat röntgenbilderna. Det ser stabilt ut och jag pustar ut 2 mån igen! Jag har svårt att ta att de inte ringer och meddelar utan att man måste jaga läkaren för att få svaret? Undrar när de ringer annars. Jag kommer aldrig sluta förundras över sjukvården i denna resa. Även om jag själv är en del av den som anställd och nu även patient. Jag är tacksam för att jag är i det kognitiva skick som jag är och har ork att ifrågasätta och ha synpunkter på den vård jag får.

Tack H för gott samtal idag!

Imorgon blir det jobbet igen!

Ha en bra Alla hjärtans dag!

Jag har fortfarande inget besked från Uppsala......... Det är tur att jag fyller mina dagar, annars hade väntan blivit olidlig.

Igår då min yngsta son och mormor bakade en kaka lyssnade jag på dem och hör då sonen säga: -Men mormor vad mycket socker, då tappar vi ju tänderna på eftermiddagen. Barnen ger en många goda skratt varje dag, BARNEN ÄR LIVET!

Or ask your mom!

Idag då min äldsta son köp en ny tröja frågar jag honom vad det står för tvättråd, han svara då:- Or ask your mum. Jag lägger ut ett gapskratt och tycker han är rolig men det står så i tvättrådet! VAD DÅ UNGDOMSKLÄDER!