Så satt jag där igen i väntrummet med min käraste, en väntan i kanske dödens väntrum, för det är så det känns innan detta besked kom, som även denna gång var positivt. Idag var läkaren försenad 40 min så då höll det på att bli riktigt jobbigt. Fick idag träffa min första läkare jag hade i Falun då jag insjuknat. Han var riktigt glad för min och familjens skull att jag är i detta skick. Ja, han tror att vetenskapen gett detta resultat men jag tror också på andra krafter som inte läkarvetenskapen råder över. Jag har valt att inte delge dem detta pga att han tror att jag är en kvinna av evidensens ståndpunkt och jag låter det så förbli i dagsläget. Jag tjänar inget på att i dagsläget delge det då han aldrig skulle kunna säga något annat än okult pga etiska skäl vilket jag har full förståelse för.
Ja, denna läkare som jag tidigare gråtit många tårar inför och hatat, tror jag nu en smula på?! Han är den som lyssnat och "trott" på mina små antaganden och sett mig som dåligast och nu mycket pigg. Han är också den som svarat mig ärligast om prognosen men också
den som gett mig ljusglimtarna om hopp om att se barnen växa upp vilket han också gjorde idag. Idag grundar han det på att jag inte fått något tumörrecediv på 2 år och 3 månader och att jag inte haft någon behandling under lång tid. (Ofta kommer recidiv tidigt efter behandling eller under behandlingen).Jag han är nog lite bra denna M. Han berättade att jag kanske kommer att få träffa olika läkare (har träffat dem) framöver pga deras underbemanning och jag säger att det är ok. Han har svårt att hålla den professionella hållningen då jag tillägger att bara röntgenläkaren kan läsa av svaret rätt så är jag nöjd (har tänkt många gånger, tänk om de missat något). Ser att han ler då jag ser honom i profil sittande vid datorn. Denna kvinna........... Hoppas att han tänkte:- Hon har bestämt sig för att överleva!
Är fortsatt sjukskriven 75% och kommer att arbetsträna upp till 50% from januari om jag mår som jag gör nu! Läkaren säger att jag måste vara nöjd för det är otroligt att jag jobbar, och att jag måste tillåta mig att vara nöjd på den nivån jag är nu. Där har vi olika mått på vilket mål som ska sättas precis som då det gäller mitt kortison.
Jag förstår medicinskt att jag bör trappa ner lite mera på kortisonet men jag vet också pat som fått recidiv då kortisonet satts ut. Läkarna påstår att det inte finns något samband och att det skulle vara slumpen, vem vet? Jag sa till min läkare att jag kan inte göra det i dagsläget och fick ta eget beslut om detta. Kanske kan jag gå med på 1 tab.????????????? Om någon ute i världen kan svara på det är jag tacksam!
Köpte lite julklappar till mig själv för att jag "lyckats" att inte dö hittills.
God Jul till er med värme från mig!
