Ännu en gång kan jag och familjen pusta ut......

Idag var jag på läkarbesök i Falun och fick beskedet att mina tumörer "står stilla" vilket jag är mycket nöjd med! Samtalet med läkaren var mycket givande och det kändes som han var hoppfull. Beskrev lite om tiden efter denna behandlingsperiod och vad de mer kan ta till om tumörerna skulle börja växa igen. Han gav mig info igen att min unga ålder ger mig bättre förutsättning att klara detta, även om man inte bör få hjärntumör i så unga år, egentligen aldrig. Nästa läkarkontakt blir i Uppsala i aug. Mitt liv kommer att kontinuerligt bestå av dessa kontroller vilket är plågsamt, en otrolig psykisk påfrestning, men jag vill också veta.
Jag går på nedtrappningsschema på kortisonet vilket är märkbart i kroppen. Det positiva är att jag klarar detta även om det är biverkningar på nedtrappningen precis som på insättningen av detta mirakelmedel......

Efter dessa läkarbesök är min käraste och jag som två zombies, vi samtalar inte så mycket timmen efter beskedet. VI ÄR SÅ LYCKLIGA SÅ DET FINNS NOG INTE ORD! Idag då vi kom till Staberg för att äta lunch började samtalet ta form, då vi förstod att vi kan njuta av sommaren! Min läkare gjorde mig än en gång medveten om det så viktiga, då han sa:- "Vilja du måste leva i nuet!" Jag har ju blivit bättre på det men det är inte alltid så lätt då man är en riktig planerare.

En sak som jag funderat över är att under förlossningen då jag födde vår yngsta son hade jag liknande kramper i vä ben som gick ut i tårna (som vid insjuknandet). På förlossningen trodde de att något låg i kläm men symtomen tonade helt ut först efter 3 månader (kan det varit en svullnad i hjärnan som bildades runt tumören under förlossningen som sedan gick tillbaka?). Jag tror att jag hade tumören redan då. Min läkare sa idag att så kan vara fallet men att tumören då förändrats i karaktär till mer agressiv den senaste tiden (det finns saker som tyder på det på röntgen och hur jag reagerat på behandlingen). Det som är en tröst är att de inte kunnat göra något mer då pga lokalisationen av tumören. Jag tror själv att det varit svårare att ta detta svåra besked med ett spädbarn även om det alltid är fruktansvärt.

Idag efter lunchen i Staberg blev det glass i Torsång. Det är en underbar plats. Jag gick även in i kyrkan för att hämta kraft.